Vem gör vad och hur mycket och varför?

Då ämnet kom upp i en kommentar känner jag att jag vill bygga vidare, även om det är kritik som framförts många gånger tidigare genom åren.



Lång historia – summering finns i slutet.



Många grenar av socialismen (jag kommer hädanefter hänvisa till det som ”socialism” även om det i praktiken kanske snarare handlar om nån undergrupp såsom marxism, kommunism, leninism eller vad det nu må vara) förespråkar ”gemensamt ägande”, eller ”till var och en efter behov, från var och en efter förmåga”. Vad det i praktiken innebär är som alla säkert vet att jag som är en ung, frisk och stark man i mina bästa(?) år borde bidra med mycket mer än jag själv får. Om det är rättvist eller ej kan vi lämna därhän just nu.


Flera problem uppstår i det scenariot. För det första, vem eller vilka bestämmer hur mycket jag ska bidra? Eftersom ingen enskild person eller mindre grupp människor får äga min arbetsplats, låt oss säga att det är ett bageri, hur håller man då koll på hur mycket jag producerar? Ska alla arbetare föra bok över hur många limpor de andra tillverkar på en dag? Vem sköter inköpet av mjöl, jäst, salt osv? Då krävs en inköpare eller ”chef” som är lite högre ställd än bagarna, men då är det ju inte helt jämlikt längre.


Förresten, inköp av råvaror måste vara ganska svårt att göra. Vi på bageriet vet ju hur många limpor vi bakar varje dag, men vi har ingen aning om hur många som egentligen behövs. Den som känner sig sugen på en limpa borde rimligen kunna gå till bageriet eller närmsta affär och hämta ut en när han eller hon känner för det, men vi vet ju inte om nån ibland tar 4-5 stycken och sen bara äter en. Vi kanske tillverkar alldeles för många limpor. Kanske borde vi lägga lite mer tid på att baka bullar och tårtor? Men hur ska vi veta det? Det kan lika gärna vara så att vi bakar alldeles för lite limpor. De kanske tar slut och vi tolkar det som att vi bakat exakt så många som behövs. Samtidigt kan det finnas ett behov av flera hundra limpor mer än vi bakar. Ingen vet.


Låt säga att vi på något magiskt sätt vet exakt hur mycket råvaror som behövs, att vi gemensamt utser en av bagarna till att sköta kontakten med underleverantörer och att alla underleverantörer också har den magiska kraften att kunna veta exakt hur mycket de behöver av sina underleverantörer och att i botten på kedjan finns oändliga naturresurser. Då funkar det hela vägen. Fantastiskt.


Nu känner jag efter en tung arbetsdag att jag inte har lust att jobba imorgon. Sagt och gjort, jag stannar hemma. På eftermiddagen går jag ut i solskenet på en liten promenad. Tar en sväng förbi affären och plockar med mig en rejäl oxfilé, en flaska champagne (i fantasivärlden finns champagne av nån anledning) och diverse andra godsaker. Jag tycker nämligen att jag har behov av det idag när det är så fint och jag är ledig och allt. Andra får använda sin förmåga till att ge mig en lyxmiddag ikväll. Skönt att vara ledig och ändå ”ha råd” med lyxig mat tycker jag. Jag stannar nog hemma imorgon också.


Efter en vecka med lyxliv utan arbetsinsats inser jag att det här är det ljuva livet. Bageriet kan klara sig helt utan mig. Transporter är ju också allmän egendom så jag tar och flyger kors och tvärs över landet och njuter av gratis boende och mat överallt. Fantastiskt skönt. Tills alla andra också inser hur lätt man kan leva på andras arbete.


Där stöter vi på nästa problem. Om ingen måste jobba och ingen måste betala för någonting, vad är då motivationen till att arbeta? Ren godhet? Ska man tro på socialister i allmänhet så är de flesta människor själviska svin som helst aldrig lyfter ett finger för någon annans skull, om inte staten tvingar dem. Så varför skulle de plötsligt göra det?


Summering:

Om alla får det de behöver utan att jobba för det, VEM skulle då vilja jobba alls?

Om inga priser finns, hur ska de som jobbar veta VAD de ska jobba med?

Om inga priser finns, hur ska de veta HUR MYCKET de ska tillverka (gäller både varor och tjänster)?

Om ingen får något extra för att han/hon jobbar mer eller tar på sig mer ansvar, VARFÖR skulle då någon göra det?

Det går inte. Det rasar samman på några månader max.


En möjlighet är att helt släppa den rena kommunismen och ha en stark socialistisk stat som styr alla människors liv. Du får inte bestämma vad du ska jobba med, hur länge du ska jobba, vad du gör på fritiden, hur mycket och vad du får äta, vilken bil du vill ha, var du vill bo osv.

Trots all detaljstyrning som åtminstone håller den socialistiska båten flytande en stund kommer det till slut att krascha. Helt enkelt eftersom statens planerare aldrig kan veta hur mycket alla statliga (dvs alla) företag ska producera av vad det nu må vara; mjölk, virke, stål, majs, osv.

Utan en marknad med priser och individuellt ägande är det omöjligt!

End wall of text...