Våga drömma!

Jag tycker mig märka att många, speciellt unga men säkert äldre människor också, inte vågar drömma om framtiden!

Eller så kan dom helt enkelt inte (bullshit!) tänka sig hur deras liv skulle kunna se ut om några år.

Förmodligen är dom rädda för nånting. Så är det väl alltid när man avstår från något? Man låter bli eftersom man är rädd för något som kan hända i samband med det. T.ex. kanske man inte vill flyga för att man är rädd att krascha. Eller så vill man inte ha barn för att man är rädd att bli som sina egna föräldrar..?

Man kan vrida och vända på det där hur som helst, men i grund och botten tror jag att väldigt många handlingar som vi avstår från beror på rädsla. Resten beror på att vi helt enkelt värderar nåt annat högre. Inget fel i något av det, självklart.


Hur som helst tror jag att det skulle hjälpa väldigt många att lägga sig (viktigt! Man tänker bättre liggande. Finns säkert nån vetenskaplig undersökning som visar det..) och tänka igenom hur man VILL att livet ska se ut om 10 år. Eller 1 år. Eller 50 år. Vilket man nu föredrar. Men 10 år är nog en ganska bra utgångspunkt för att ha gott om tid att ta sig dit.

Anledningen är otroligt enkel, men kanske inte så självklar för alla.

Tänk er att stå mitt på en fotbollsplan med ögonbindel, nån snurrar dig 10 varv så du blir lagom yr och sen får du order om att skjuta en boll i mål. Även om du får nån specialgrej på huvudet så att du ser rakt ner och kan träffa bollen riktigt bra så är det väldigt svårt att träffa mål när man inte ser målet.

Fråga 100 st 15-åringar vad dom vill göra om 15 år. Kan nästan lova att minst hälften säger nåt i stil med "ingen aning". Det är inte så konstigt att många lurar upp sig själva på läktaren istället för att nå målet, eller åtminstone träffa stolpen.

Samma sak gäller när man är 15 som när man är 30, 45 eller 75. Utan att se ett mål är det svårt att sikta rätt.

Sen kan ju målet ändras under tidens gång. Det viktiga är inte vad målet är utan att man ser det.


Själv vet jag ganska säkert var jag siktar på att hamna när jag är 50 år.

Jag har ett företag som tillverkar flygplan eller åtminstone flygplansdelar, bor i ett lagom stort hus (helst nånstans där det alltid är sommar) med Ida och ett par katter, har 2 barn som flyttat hemifrån och gör nåt vettigt av sina liv, har egen landningsbana i anslutning till huset och minst ett eget flygplan. Jag har dessutom råd att använda det flitigt. Och jag behöver inte bry mig om prislappar när jag handlar mat.


Sikta högt!