Det osynliga äpplet

Varmt rekommenderad lyssning!


Enligt min åsikt så är det en klockren förklaring på hur barn, framförallt till religiösa föräldrar, knuffas bort från logikens och verklighetens bana till den där saker kan existera trots att de varken syns, känns eller hörs.


Okej, jag förstår att en del inte orkar lyssna, så jag tar en kort (okej, lång) sammanfattning.


Tänk dig att du är ett barn som precis börjar få grepp om hur världen funkar; att en orange boll och en apelsin inte är likadana, att saker fortfarande kan existera fast du inte ser dem just för tillfället, att socker smakar gott. Du kanske är 1,5-2,5 år nånting.
Plötsligt en dag sätter sig hela familjen för att äta som vanligt, men nu finns ingen mat på bordet. Ändå sträcker dina föräldrar fram sina händer och gör en rörelse som att de skulle ta ett varsitt äpple från bordet och tar en tugga i det osynliga äpplet. De säger "åh, vilket gott äpple! Det är det godaste äpple jag någonsin ätit, helt fantastiskt söt och god smak!". Du blir förvirrad. Du ser ju inga äpplen, men dina föräldrar säger att det finns äpplen där och att det är de godaste äpplena som finns! Du blir rädd. Antingen har dina ögon slutat fungera, eller så har dina föräldrar blivit galna, alternativt ondskefulla lögnare. Alla tre alternativen livsfarliga för ett litet barn. Du vet inte vad du ska säga.
Du funderar precis på att avslöja att du inte alls ser några äpplen, men hinner inte öppna munnen innan din mamma säger nåt som sätter en extra lömsk twist på situationen. "Du ser väl äpplena, kära lilla du? Det är nämligen bara snälla pojkar och flickor som ser den här sortens äpplen. Ju godare man är desto godare smakar äpplena! De som inte ser äpplena alls är onda, hemska människor!"

Nu har du ännu ett hemskt alternativ till de tidigare tre. Kanske är det sanning om äpplena, men du är isåfall ett dåligt, ondskefullt barn eftersom du inte kan se dem... Du vet varken ut eller in. Kan saker finnas fast de inte syns eller känns? Kanske kan de det. Mamma och pappa säger ju det, och de är ju snälla och ger mig mat och leker med mig och allt möjligt bra. Antingen har de plötsligt blivit galna eller så är jag galen. Eller så är det verkligen så att saker kan finnas fast de inte verkar finnas. Det sistnämnda är det minst jobbiga alternativet, så förmodligen skulle jag spela med och låtsas se det där äpplet och låtsas att det var gott, och sakta men säkert suddas gränsen ut mellan fantasi och verklighet. Som tur är hamnade jag aldrig i den hemska situationen, men tusentals barn gör det varje år.

Detta är den största anledningen till att jag inte tycker religioner är värda "tolerans" eller "respekt" eller något annat positivt. Den toleransen slår mot de minsta och svagaste.

Till vilken nytta?

Det är symptomet som behandlas, inte orsaken bakom.

I faktarutan står det "resultatet blev att de som opererats hade 16 procent lägre vikt efter tio år medan de andra deltagarna ökat med 1,6 procent under samma tid" men det handlar ju om ett snitt. Dessutom, de som opererats hade med största sannolikhet en vikt 6-12 månader efter operationen som var minst 30-50% lägre, och har alltså gått upp ganska ordentligt under de följande 9 åren. Förmodligen har de opererade ökat mer än de icke-opererade.


För en del, som klarar att bryta gamla vanor och starta ett helt nytt liv efter operationen, kan det säkert vara bra (förmodligen livsviktigt) att få en magsäcksförminskning. För andra, not so much. Visst, det kan nog ge en tillfälligt bättre hälsa och några extra år i livet, men efter ett tag är allt som förr igen om man inte "sköter sig".


Fettet sitter på kroppen, men det kommer från huvudet. Det är där behandlingen borde fokuseras.



Förresten, är det inte självklart att kirurger säger att "operation är det enda som fungerar"? Om en mjölkbonde säger att all vätska utom mjölk gör dig sjuk, tror du på honom?

Neurologin bakom politiken

Usel källa (blogg), men den i sin tur har tidskriften Science som källa, vilket är lite bättre.


Politiska forskare, alltså förmodligen nåt i stil med det vi kallar "statsvetare" i Sverige, och psykologer samarbetade i en undersökning med ganska intressant och rätt så logiskt resultat.

Det visade sig att människor som var mer "lättskrämda" (starkare reaktioner på plötsliga ljud, läskiga bilder osv) tenderade att vara mer positiva till saker som Irakkriget, dödsstraff, patriotism osv.

Det gamla hederliga påståendet "rasism bygger på irrationell rädsla" har alltså fysiologiska belägg.


Okej, urvalsgruppen var ynka 46 personer, men ändå.

Att bli soldat

Jag låter ju som en riktig "fanboy" nu för tiden märker jag. Har Stefan Molyneux sagt det så håller jag med, typ ungefär lixom ba... Men det är faktiskt inte RIKTIGT så.

Det råkar bara vara så att han säger saker, jag lyssnar och sen funderar jag på det. Ofta kommer jag fram till att det verkar väldigt sant.



Som det här med militärer. Att en människa frivilligt väljer att dra iväg till Irak med stora risker för att dö, det kan knappast klassas som något annat än resultatet av en mycket otäck barndom. Förmodligen med en del fysiskt våld inblandat men åtminstone psykiskt. Sen motiverar dom ofta sina beslut med att "det är min plikt mot landet" eller nåt annat fullkomligt idiotiskt som dom skulle inse om dom bara funderade över saken 5 sekunder.

Istället upprepar dom dumheter som dom fått höra från nån auktoritet. Inte sällan från någon eller båda föräldrarna. "Du ska lyda oss", "du ska lyda dina överordnade", "du ska göra vad du kan för att skydda landet", "du ska göra oss stolta", "alla män i vår släkt har varit framgångsrika soldater, du vill väl inte svika det fina arvet?" och andra dumheter.


En person som växt upp i en familj där man får ifrågasätta vad mamma eller pappa säger och tycker utan att det resulterar i en utskällning eller ett "kok stryk" kan knappast bli nån tillgång för militären. Han eller hon skulle bara ifrågasätta befälens ofta idiotiska order och vara allmänt jobbig.

Till militären söker sig bara (och därifrån efterfrågas bara) människor som ända från krypstadiet fått lära sig att "man lyder ledaren, annars..." och förmodligen betydligt hemskare saker i många fall. Det är därför inte ett dugg förvånande att läsa och höra om grupper av militärer som dödar/våldtar/misshandlar/skadar/torterar hela byar. Det är nämligen med stor sannolikhet samma personer som eldar upp kattungar och stampar på kaniner när dom är små.


Våld föder våld i en ganska intressant om än makaber kedja som går att följa genom livet. Det går i arv från generation till generation ända tills någon är stark nog att bryta sig ut och välja den fria vägen.



Som vanligt minns jag i slutet av inlägget inte hur jag började eller hur jag fortsatte, men jag hoppas det är läsbart. Jag borde verkligen börja tänka innan (medan) jag skriver. Eller kanske inte.

"Positiv och negativ ekonomi"

En direkt översättning av mig som kanske inte är riktigt korrekt men jag hittar inget annat i frågan. Hörde om det här idag i en av alla dessa podcasts som jag lyssnar på. När jag googlar verkar det finnas en ganska annorlunda definition av "positive economics" men jag väljer att ignorera det faktumet just nu.


Det hela handlar om huruvida man gör något av en positiv eller negativ anledning.



Negativ ekonomi är när du gör något för att slippa nåt otrevligt.

Positiv ekonomi är när du gör något för att vinna nåt trevligt.



Exempel 1:

Du ser en ny fin mobiltelefon som du gärna vill ha. Du betalar kassören 2000 kronor för att få mobiltelefonen. Du har utövat positiv ekonomi och känner dig nöjd trots att du är 2000 kronor fattigare.


Exempel 2:

Du går i en mörk gränd när en skum person kommer fram och föreslår affären "ge mig dina pengar eller så skjuter jag dig!". Du tänker "jag vill helst inte bli skjuten" och ger honom dina 2000 kronor. Nu har du utövat negativ ekonomi och känner dig inte så nöjd, trots att du fortfarande lever.


Det hela behöver inte alls ha med pengar att göra. Det har i grund och botten med vilja att göra. Lust/olust. Tvång/frivillighet.


Ett annat exempel är när du går på nån tråkig fest hos nån du egentligen inte gillar med en massa människor du inte trivs med. Du kanske känner att du måste för att ni har känt varandra så länge eller för att du annars kommer ses som en tråkig typ eller av nån annan anledning. Anledningen är egentligen inte så viktig så länge den inte är "jag vill". Gör du något för att du måste eller tror att du måste eller känner att du måste så är det "negativ ekonomi".

När du istället sitter hemma den där fredagkvällen och slötittar på nån halvdålig film eller bakar kakor eller hoppar hopprep bara för att du vill är det däremot "positiv ekonomi" och du kommer förmodligen inte ligga och gräma dig över det.



Ännu ett exempel är "tunga droger". Jag har inga tvivel mot att en heroinist börjar för att han vill uppnå överjordisk lycka och välmående. En känsla som förmodligen är mer underbar än vad vi odrogade människor ens kan tänka oss. Fullt förståeligt att man vill uppleva det. Efter en viss tid av regelbundet heroinskjutande kommer dock förhållandena ändras. Den där sprutan lockar inte längre för att det är så härligt. Den blir till ett måste för att inte dras ner i abstinensens avgrundsplågor. Heroinet har gått från positivt till negativt.




Negativa saker är (surprise!) inte positivt så jag uppmanar alla att fundera på om det är nåt ni borde sluta med.

Det kan ju vara värt att ha med eventuella framtida positiva saker i beräkningen. Den där odrägliga gammelmostern må vara en plåga att besöka men kanske kan det belönas med ett fint arv om några år? Att hålla god min när chefen säger nåt idiotiskt kanske känns dumt just då men att göra sig till ovän med honom kanske är sämre i långa loppet. Dom där tusenlapparna som kommer in på kontot varje månad är ju bra att ha...