Att bli soldat

Jag låter ju som en riktig "fanboy" nu för tiden märker jag. Har Stefan Molyneux sagt det så håller jag med, typ ungefär lixom ba... Men det är faktiskt inte RIKTIGT så.

Det råkar bara vara så att han säger saker, jag lyssnar och sen funderar jag på det. Ofta kommer jag fram till att det verkar väldigt sant.



Som det här med militärer. Att en människa frivilligt väljer att dra iväg till Irak med stora risker för att dö, det kan knappast klassas som något annat än resultatet av en mycket otäck barndom. Förmodligen med en del fysiskt våld inblandat men åtminstone psykiskt. Sen motiverar dom ofta sina beslut med att "det är min plikt mot landet" eller nåt annat fullkomligt idiotiskt som dom skulle inse om dom bara funderade över saken 5 sekunder.

Istället upprepar dom dumheter som dom fått höra från nån auktoritet. Inte sällan från någon eller båda föräldrarna. "Du ska lyda oss", "du ska lyda dina överordnade", "du ska göra vad du kan för att skydda landet", "du ska göra oss stolta", "alla män i vår släkt har varit framgångsrika soldater, du vill väl inte svika det fina arvet?" och andra dumheter.


En person som växt upp i en familj där man får ifrågasätta vad mamma eller pappa säger och tycker utan att det resulterar i en utskällning eller ett "kok stryk" kan knappast bli nån tillgång för militären. Han eller hon skulle bara ifrågasätta befälens ofta idiotiska order och vara allmänt jobbig.

Till militären söker sig bara (och därifrån efterfrågas bara) människor som ända från krypstadiet fått lära sig att "man lyder ledaren, annars..." och förmodligen betydligt hemskare saker i många fall. Det är därför inte ett dugg förvånande att läsa och höra om grupper av militärer som dödar/våldtar/misshandlar/skadar/torterar hela byar. Det är nämligen med stor sannolikhet samma personer som eldar upp kattungar och stampar på kaniner när dom är små.


Våld föder våld i en ganska intressant om än makaber kedja som går att följa genom livet. Det går i arv från generation till generation ända tills någon är stark nog att bryta sig ut och välja den fria vägen.



Som vanligt minns jag i slutet av inlägget inte hur jag började eller hur jag fortsatte, men jag hoppas det är läsbart. Jag borde verkligen börja tänka innan (medan) jag skriver. Eller kanske inte.