Jag älskar rymden

Framförallt för att den är så otroligt stor. En del tycker att det är jobbigt och obehagligt att tänka på hur stort universum är eftersom våra små liv här på jorden känns så meningslösa då, men det tankesättet förstår jag inte alls.


Jag tycker det är helt fantastiskt att tänka sig att miljontals mil bortanför dom stjärnor vi kan se finns galax efter galax proppfulla med stjärnor och planeter. Det är en sak, den enorma mängden stjärnor och planeter. Sen är det avstånden. Att det kan ta flera miljoner år att åka mellan olika galaxer även om man åker med ljusets hastighet är otroligt fascinerande.


Och den här underbara bilden från Hubble-teleskopet... Kan ni annat än älska den bilden?

Varje fläck på bilden är en galax med miljontals stjärnor och antagligen tiotals miljoner planeter. Varje - liten - prick.


Om man bara bemödar sig med att lägga 10 sekunder på att fundera på hur många planeter det finns blir det också ganska komiskt och fascinerande att tänka sig att en del människor tror att jorden är den enda planeten där det finns "intelligent liv". Om man med det menar "tänkande" varelser så är det vansinnigt att tro att jorden är den enda planeten som har det.

Även om man smalnar ner det till "tvåbenta varelser med ganska lite hår som går, pratar, skriver, tänker, uppfinner saker, krigar, pratar genom att använda hudflikar i halsen som vibrerar" så är det ändå en otroligt stor sannolikhet för att det finns på MINST ett till ställe i universum!


Som Patrik Norqvist uttryckte saken i ett avsnitt av Boston Tea Party första säsongen. Universum är oändligt så därför kan det mycket väl finnas oändligt många planeter varav oändligt många som är otroligt lika jorden. Dvs med i stort sett identiskt mönster för evolutionen förutom nån enstaka minimal detalj här och där.


Som sagt, jag älskar "rymden".