Jag älskar rymden

Framförallt för att den är så otroligt stor. En del tycker att det är jobbigt och obehagligt att tänka på hur stort universum är eftersom våra små liv här på jorden känns så meningslösa då, men det tankesättet förstår jag inte alls.


Jag tycker det är helt fantastiskt att tänka sig att miljontals mil bortanför dom stjärnor vi kan se finns galax efter galax proppfulla med stjärnor och planeter. Det är en sak, den enorma mängden stjärnor och planeter. Sen är det avstånden. Att det kan ta flera miljoner år att åka mellan olika galaxer även om man åker med ljusets hastighet är otroligt fascinerande.


Och den här underbara bilden från Hubble-teleskopet... Kan ni annat än älska den bilden?

Varje fläck på bilden är en galax med miljontals stjärnor och antagligen tiotals miljoner planeter. Varje - liten - prick.


Om man bara bemödar sig med att lägga 10 sekunder på att fundera på hur många planeter det finns blir det också ganska komiskt och fascinerande att tänka sig att en del människor tror att jorden är den enda planeten där det finns "intelligent liv". Om man med det menar "tänkande" varelser så är det vansinnigt att tro att jorden är den enda planeten som har det.

Även om man smalnar ner det till "tvåbenta varelser med ganska lite hår som går, pratar, skriver, tänker, uppfinner saker, krigar, pratar genom att använda hudflikar i halsen som vibrerar" så är det ändå en otroligt stor sannolikhet för att det finns på MINST ett till ställe i universum!


Som Patrik Norqvist uttryckte saken i ett avsnitt av Boston Tea Party första säsongen. Universum är oändligt så därför kan det mycket väl finnas oändligt många planeter varav oändligt många som är otroligt lika jorden. Dvs med i stort sett identiskt mönster för evolutionen förutom nån enstaka minimal detalj här och där.


Som sagt, jag älskar "rymden".

Otroligt skön bild!

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/2f/Hubble_ultra_deep_field.jpg



Man känner sig verkligen liten när man ser den där, men jag tycker det är härligt.


Att nån gång vara ute "i rymden" är en av mina största drömmar. Och då menar jag inte nån fjantig rymd-turist-resa som sniffar i atmosfärens utkant, utan en RIKTIG rymdresa, åtminstone runt månen.


Lär väl aldrig hända.

För slumpmässigt för att vara slump?

Många kreationister har som argument att "det är alldeles för många parametrar i universum som är helt exakt rätt för att det ska ha kunnat blivit så genom en slump!"...


Då har dom nog förmodligen inte klart för sig vad "sannolikhet" egentligen är för något.


Om vi för enkelhetens skull säger att chansen för att alla molekyler ska ha exakt rätt egenskaper och alla grundämnen ska finnas i exakt rätt proportioner för att det här universumet ska uppstå från ingenting är 1:100.000.000.000, alltså en på hundra miljarder.

Det är en VÄLDIGT liten chans, inget snack om saken.

Grejen är bara den, att även om chansen är 0,00000000001 så är den ändå större än 0 och därför KOMMER den nån gång att inträffa!


Bygger du en tärning med 100 små ytor istället för dom vanliga 6 (det skulle se ut som en lite kantig boll) så skulle du rent statistiskt få exakt nummer 43 senast efter 100 kast. Med diverse statistiska variationer så kanske du skulle behöva 150 kast men troligen inte mer. Skulle du kasta tärningen i all oändlighet så skulle du garanterat få 43 till slut. Du skulle t.o.m. få 43 100 gånger i rad någon gång. Otroligt osannolikt men det skulle nån gång inträffa.


Nu när vi rett ut den lilla saken så kommer nästa fråga:

Vilket försök i ordningen var det som utmynnade i vårt universum?

Omöjligt att svara på, men det bör rimligtvis (om vi håller fast vid siffran 1:100.000.000.000) vara ungefär det hundra miljardte försöket.

Det har kanske skapats hundra miljarder andra universum före vårt, men som inte lyckats på samma sätt som det här. Kanske har dom andra bara försvunnit lika snabbt som dom kom fram när det inte fanns några förutsättningar för liv, kanske finns dom parallellt med vårt, väldigt svårt att ta reda på.

Säkert finns det nåt universum som har betydligt bättre förutsättningar för liv än det här, där kanske varje planet är befolkad av nån slags tänkande, mobila tingestar. Möjligen kolbaserade men kanske även uppbyggda av nåt helt annat ämne som är totalt okänt för oss eftersom det inte finns i vårt universum. Hela deras värld skulle troligen inte ens uppfattas av oss då den vore totalt annorlunda. Kanske finns den här runt omkring oss fast vi ser inte den och den ser inte oss?

Tål att tänkas på.

Jag tycker det här "urartade" helt okej, även om det kanske blev något rörigt ibland. Frågor och kommentarer mottages tacksamt.