Varmt rekommenderad lyssning!
Enligt min åsikt så är det en klockren förklaring på hur barn, framförallt till religiösa föräldrar, knuffas bort från logikens och verklighetens bana till den där saker kan existera trots att de varken syns, känns eller hörs.
Okej, jag förstår att en del inte orkar lyssna, så jag tar en kort (okej, lång) sammanfattning.
Tänk dig att du är ett barn som precis börjar få grepp om hur världen funkar; att en orange boll och en apelsin inte är likadana, att saker fortfarande kan existera fast du inte ser dem just för tillfället, att socker smakar gott. Du kanske är 1,5-2,5 år nånting.
Plötsligt en dag sätter sig hela familjen för att äta som vanligt, men nu finns ingen mat på bordet. Ändå sträcker dina föräldrar fram sina händer och gör en rörelse som att de skulle ta ett varsitt äpple från bordet och tar en tugga i det osynliga äpplet. De säger "åh, vilket gott äpple! Det är det godaste äpple jag någonsin ätit, helt fantastiskt söt och god smak!". Du blir förvirrad. Du ser ju inga äpplen, men dina föräldrar säger att det finns äpplen där och att det är de godaste äpplena som finns! Du blir rädd. Antingen har dina ögon slutat fungera, eller så har dina föräldrar blivit galna, alternativt ondskefulla lögnare. Alla tre alternativen livsfarliga för ett litet barn. Du vet inte vad du ska säga.
Du funderar precis på att avslöja att du inte alls ser några äpplen, men hinner inte öppna munnen innan din mamma säger nåt som sätter en extra lömsk twist på situationen. "Du ser väl äpplena, kära lilla du? Det är nämligen bara snälla pojkar och flickor som ser den här sortens äpplen. Ju godare man är desto godare smakar äpplena! De som inte ser äpplena alls är onda, hemska människor!"
Nu har du ännu ett hemskt alternativ till de tidigare tre. Kanske är det sanning om äpplena, men du är isåfall ett dåligt, ondskefullt barn eftersom du inte kan se dem... Du vet varken ut eller in. Kan saker finnas fast de inte syns eller känns? Kanske kan de det. Mamma och pappa säger ju det, och de är ju snälla och ger mig mat och leker med mig och allt möjligt bra. Antingen har de plötsligt blivit galna eller så är jag galen. Eller så är det verkligen så att saker kan finnas fast de inte verkar finnas. Det sistnämnda är det minst jobbiga alternativet, så förmodligen skulle jag spela med och låtsas se det där äpplet och låtsas att det var gott, och sakta men säkert suddas gränsen ut mellan fantasi och verklighet. Som tur är hamnade jag aldrig i den hemska situationen, men tusentals barn gör det varje år.
Detta är den största anledningen till att jag inte tycker religioner är värda "tolerans" eller "respekt" eller något annat positivt. Den toleransen slår mot de minsta och svagaste.
Visar inlägg med etikett barnmisshandel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barnmisshandel. Visa alla inlägg
torsdag 15 april 2010
lördag 13 mars 2010
Barnmisshandel
Visste ni att i större delen av världen (alla gråa länder) är det tillåtet att i någon form straffa sina barn med fysiskt våld?
Jag trodde i alla fall inte att det var så utbrett. En stor del av de europeiska länderna tillåter det t.ex. Det tycker tydligen inte EU är så viktigt att förbjuda...
En annan intressant sak är den starka kopplingen mellan kriminalitet i vuxen ålder och "våld i hemmet" som barn. Hittar ingen källa för det just nu men det finns...
Rent logiskt är det ju helt sjukt att det är förbjudet för föräldrarna att slå varandra, men att slå på den som är 1/5 så stor är helt okej... Vart var den "kristna moralen" som ligger till grund för samhällets lagar när det bestämdes?
Den var nog där och log i mjugg.
Faktum är att om vi kollar på USA så är det (föga oväntat) i de stater med mest fundamentalkristna (sydstaterna) som motståndet mot ett "smiskförbud" är störst.
Nåja, jag antar att det är guds vilja att barn ska få stryk, så då är det ingen idé att kämpa emot...
Det finns förresten en hel del (sjuka) människor i Sverige som tycker att man ska få slå sina barn också... Inte sällan återfinns dessa människor på ställen som Missionskyrkan, Pingstkyrkan eller Livets ord.
En psykisk störning kommer sällan ensam.
Jag trodde i alla fall inte att det var så utbrett. En stor del av de europeiska länderna tillåter det t.ex. Det tycker tydligen inte EU är så viktigt att förbjuda...
En annan intressant sak är den starka kopplingen mellan kriminalitet i vuxen ålder och "våld i hemmet" som barn. Hittar ingen källa för det just nu men det finns...
Rent logiskt är det ju helt sjukt att det är förbjudet för föräldrarna att slå varandra, men att slå på den som är 1/5 så stor är helt okej... Vart var den "kristna moralen" som ligger till grund för samhällets lagar när det bestämdes?
Den var nog där och log i mjugg.
Faktum är att om vi kollar på USA så är det (föga oväntat) i de stater med mest fundamentalkristna (sydstaterna) som motståndet mot ett "smiskförbud" är störst.
Nåja, jag antar att det är guds vilja att barn ska få stryk, så då är det ingen idé att kämpa emot...
Det finns förresten en hel del (sjuka) människor i Sverige som tycker att man ska få slå sina barn också... Inte sällan återfinns dessa människor på ställen som Missionskyrkan, Pingstkyrkan eller Livets ord.
En psykisk störning kommer sällan ensam.
lördag 21 november 2009
En militär/polis/våldtäktsman under produktion
Trevlig karl som vill hjälpa till att föda upp fler sadister och våldsverkare. Såna har vi ju inte alls tillräckligt många idag.
"Kan man slå ett litet barn helt öppet på ett varuhus, tyder det på att man saknar spärrar och kan tänkas slå barnet även vid andra tillfällen, säger kammaråklagare Stina Sjöqvist till Dagbladet."
Kan tänkas?
Ungen får stryk regelbundet och så kommer det fortsätta så länge han bor kvar i den där familjen. Mamman tyckte av allt att döma att det var helt okej att spöa upp lillgrabben.
Sjuka familjer finns det många och alltför många hålls samman av "tradition" eller vad man ska säga.
"Dom är ju snälla nu! Visst fick jag en liten smäll då och då när jag gjort nåt dumt, men det var ju länge sen" kanske en del säger.
Långt ifrån alla inser nämligen att hade han/hon haft lika lite att sätta emot nu som när han/hon var ett litet barn så skulle föräldrarna gladeligen utdela minst lika mycket stryk.
Jag kan iofs inte uttala mig av egen erfarenhet men det är jag rätt nöjd med.
"Kan man slå ett litet barn helt öppet på ett varuhus, tyder det på att man saknar spärrar och kan tänkas slå barnet även vid andra tillfällen, säger kammaråklagare Stina Sjöqvist till Dagbladet."
Kan tänkas?
Ungen får stryk regelbundet och så kommer det fortsätta så länge han bor kvar i den där familjen. Mamman tyckte av allt att döma att det var helt okej att spöa upp lillgrabben.
Sjuka familjer finns det många och alltför många hålls samman av "tradition" eller vad man ska säga.
"Dom är ju snälla nu! Visst fick jag en liten smäll då och då när jag gjort nåt dumt, men det var ju länge sen" kanske en del säger.
Långt ifrån alla inser nämligen att hade han/hon haft lika lite att sätta emot nu som när han/hon var ett litet barn så skulle föräldrarna gladeligen utdela minst lika mycket stryk.
Jag kan iofs inte uttala mig av egen erfarenhet men det är jag rätt nöjd med.
onsdag 14 oktober 2009
Barnmisshandel
Jag funderar på vilket som egentligen är värst.
Det här:
Eller det här:
Det är väldigt jämnt skägg måste jag säga.
Jag tror nog ändå att den nedre är lite värre. Den förstör hjärnan på ett så grundläggande och permanent sätt. Jag tror att det är lättare att göra den övre tjejen till en "ordentlig" människa efter att hon eventuellt slitit sig loss ur sina sjuka föräldrars klor.
Pojken där nere kommer nog aldrig kunna komma ur sina föräldrars sinnesrubbade fantasivärld. Han får ju aldrig ens lära sig om alternativet, dvs verkligheten.
Förresten har vi här ett utmärkt tillfälle att informera mina läsare om varför jag så totalt och utan undantag hatar och föraktar kristendomen och dess utövare. Googla "children pray" och kolla hur friskt det egentligen är.
Det finns massvis med sidor med "tips" om hur man lär sina barn att be. Det är nämligen väldigt viktigt. Varför tror ni kristendomen är så stor? Jo, för att den har enkla ritualer. Man sätter ihop händerna på nåt sätt, blundar och tänker (eller låtsas tänka) nånting som liknar en uppmaning till hjärnspöket "gud". Det är lätt att härma en sån ritual.
Därför ser man sällan stora religioner med riter som "hoppa på ett ben i 45 sekunder, sen på det andra benet i 55 sekunder, därefter rabbla en bestämd ramsa på 155 svåra ord tre gånger, allt medan man balanserar ett ägg på huvudet".
Det ska vara lätt och barnen måste kunna börja innan dom lärt sig tänka logiskt.
Grunden för varje framgångsrik religion.
Nämnde jag att jag avskyr religioner?
Nämnde jag att jag hatar kristendomen extra mycket eftersom den är vanligast här i Sverige och därför drabbar mig mer än andra?
Jag har väldigt svårt att respektera människor som sätter sin tilltro och moraliska grund i en bok som förespråkar att jag ska mördas.
Respekt förtjänar man.
Jag är lite tjatig, jag vet.
Det här:
Eller det här:
Det är väldigt jämnt skägg måste jag säga.
Jag tror nog ändå att den nedre är lite värre. Den förstör hjärnan på ett så grundläggande och permanent sätt. Jag tror att det är lättare att göra den övre tjejen till en "ordentlig" människa efter att hon eventuellt slitit sig loss ur sina sjuka föräldrars klor.
Pojken där nere kommer nog aldrig kunna komma ur sina föräldrars sinnesrubbade fantasivärld. Han får ju aldrig ens lära sig om alternativet, dvs verkligheten.
Förresten har vi här ett utmärkt tillfälle att informera mina läsare om varför jag så totalt och utan undantag hatar och föraktar kristendomen och dess utövare. Googla "children pray" och kolla hur friskt det egentligen är.
Det finns massvis med sidor med "tips" om hur man lär sina barn att be. Det är nämligen väldigt viktigt. Varför tror ni kristendomen är så stor? Jo, för att den har enkla ritualer. Man sätter ihop händerna på nåt sätt, blundar och tänker (eller låtsas tänka) nånting som liknar en uppmaning till hjärnspöket "gud". Det är lätt att härma en sån ritual.
Därför ser man sällan stora religioner med riter som "hoppa på ett ben i 45 sekunder, sen på det andra benet i 55 sekunder, därefter rabbla en bestämd ramsa på 155 svåra ord tre gånger, allt medan man balanserar ett ägg på huvudet".
Det ska vara lätt och barnen måste kunna börja innan dom lärt sig tänka logiskt.
Grunden för varje framgångsrik religion.
Nämnde jag att jag avskyr religioner?
Nämnde jag att jag hatar kristendomen extra mycket eftersom den är vanligast här i Sverige och därför drabbar mig mer än andra?
Jag har väldigt svårt att respektera människor som sätter sin tilltro och moraliska grund i en bok som förespråkar att jag ska mördas.
Respekt förtjänar man.
Jag är lite tjatig, jag vet.
måndag 27 juli 2009
Att bli soldat
Jag låter ju som en riktig "fanboy" nu för tiden märker jag. Har Stefan Molyneux sagt det så håller jag med, typ ungefär lixom ba... Men det är faktiskt inte RIKTIGT så.
Det råkar bara vara så att han säger saker, jag lyssnar och sen funderar jag på det. Ofta kommer jag fram till att det verkar väldigt sant.
Som det här med militärer. Att en människa frivilligt väljer att dra iväg till Irak med stora risker för att dö, det kan knappast klassas som något annat än resultatet av en mycket otäck barndom. Förmodligen med en del fysiskt våld inblandat men åtminstone psykiskt. Sen motiverar dom ofta sina beslut med att "det är min plikt mot landet" eller nåt annat fullkomligt idiotiskt som dom skulle inse om dom bara funderade över saken 5 sekunder.
Istället upprepar dom dumheter som dom fått höra från nån auktoritet. Inte sällan från någon eller båda föräldrarna. "Du ska lyda oss", "du ska lyda dina överordnade", "du ska göra vad du kan för att skydda landet", "du ska göra oss stolta", "alla män i vår släkt har varit framgångsrika soldater, du vill väl inte svika det fina arvet?" och andra dumheter.
En person som växt upp i en familj där man får ifrågasätta vad mamma eller pappa säger och tycker utan att det resulterar i en utskällning eller ett "kok stryk" kan knappast bli nån tillgång för militären. Han eller hon skulle bara ifrågasätta befälens ofta idiotiska order och vara allmänt jobbig.
Till militären söker sig bara (och därifrån efterfrågas bara) människor som ända från krypstadiet fått lära sig att "man lyder ledaren, annars..." och förmodligen betydligt hemskare saker i många fall. Det är därför inte ett dugg förvånande att läsa och höra om grupper av militärer som dödar/våldtar/misshandlar/skadar/torterar hela byar. Det är nämligen med stor sannolikhet samma personer som eldar upp kattungar och stampar på kaniner när dom är små.
Våld föder våld i en ganska intressant om än makaber kedja som går att följa genom livet. Det går i arv från generation till generation ända tills någon är stark nog att bryta sig ut och välja den fria vägen.
Som vanligt minns jag i slutet av inlägget inte hur jag började eller hur jag fortsatte, men jag hoppas det är läsbart. Jag borde verkligen börja tänka innan (medan) jag skriver. Eller kanske inte.
Det råkar bara vara så att han säger saker, jag lyssnar och sen funderar jag på det. Ofta kommer jag fram till att det verkar väldigt sant.
Som det här med militärer. Att en människa frivilligt väljer att dra iväg till Irak med stora risker för att dö, det kan knappast klassas som något annat än resultatet av en mycket otäck barndom. Förmodligen med en del fysiskt våld inblandat men åtminstone psykiskt. Sen motiverar dom ofta sina beslut med att "det är min plikt mot landet" eller nåt annat fullkomligt idiotiskt som dom skulle inse om dom bara funderade över saken 5 sekunder.
Istället upprepar dom dumheter som dom fått höra från nån auktoritet. Inte sällan från någon eller båda föräldrarna. "Du ska lyda oss", "du ska lyda dina överordnade", "du ska göra vad du kan för att skydda landet", "du ska göra oss stolta", "alla män i vår släkt har varit framgångsrika soldater, du vill väl inte svika det fina arvet?" och andra dumheter.
En person som växt upp i en familj där man får ifrågasätta vad mamma eller pappa säger och tycker utan att det resulterar i en utskällning eller ett "kok stryk" kan knappast bli nån tillgång för militären. Han eller hon skulle bara ifrågasätta befälens ofta idiotiska order och vara allmänt jobbig.
Till militären söker sig bara (och därifrån efterfrågas bara) människor som ända från krypstadiet fått lära sig att "man lyder ledaren, annars..." och förmodligen betydligt hemskare saker i många fall. Det är därför inte ett dugg förvånande att läsa och höra om grupper av militärer som dödar/våldtar/misshandlar/skadar/torterar hela byar. Det är nämligen med stor sannolikhet samma personer som eldar upp kattungar och stampar på kaniner när dom är små.
Våld föder våld i en ganska intressant om än makaber kedja som går att följa genom livet. Det går i arv från generation till generation ända tills någon är stark nog att bryta sig ut och välja den fria vägen.
Som vanligt minns jag i slutet av inlägget inte hur jag började eller hur jag fortsatte, men jag hoppas det är läsbart. Jag borde verkligen börja tänka innan (medan) jag skriver. Eller kanske inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
