Det osynliga äpplet

Varmt rekommenderad lyssning!


Enligt min åsikt så är det en klockren förklaring på hur barn, framförallt till religiösa föräldrar, knuffas bort från logikens och verklighetens bana till den där saker kan existera trots att de varken syns, känns eller hörs.


Okej, jag förstår att en del inte orkar lyssna, så jag tar en kort (okej, lång) sammanfattning.


Tänk dig att du är ett barn som precis börjar få grepp om hur världen funkar; att en orange boll och en apelsin inte är likadana, att saker fortfarande kan existera fast du inte ser dem just för tillfället, att socker smakar gott. Du kanske är 1,5-2,5 år nånting.
Plötsligt en dag sätter sig hela familjen för att äta som vanligt, men nu finns ingen mat på bordet. Ändå sträcker dina föräldrar fram sina händer och gör en rörelse som att de skulle ta ett varsitt äpple från bordet och tar en tugga i det osynliga äpplet. De säger "åh, vilket gott äpple! Det är det godaste äpple jag någonsin ätit, helt fantastiskt söt och god smak!". Du blir förvirrad. Du ser ju inga äpplen, men dina föräldrar säger att det finns äpplen där och att det är de godaste äpplena som finns! Du blir rädd. Antingen har dina ögon slutat fungera, eller så har dina föräldrar blivit galna, alternativt ondskefulla lögnare. Alla tre alternativen livsfarliga för ett litet barn. Du vet inte vad du ska säga.
Du funderar precis på att avslöja att du inte alls ser några äpplen, men hinner inte öppna munnen innan din mamma säger nåt som sätter en extra lömsk twist på situationen. "Du ser väl äpplena, kära lilla du? Det är nämligen bara snälla pojkar och flickor som ser den här sortens äpplen. Ju godare man är desto godare smakar äpplena! De som inte ser äpplena alls är onda, hemska människor!"

Nu har du ännu ett hemskt alternativ till de tidigare tre. Kanske är det sanning om äpplena, men du är isåfall ett dåligt, ondskefullt barn eftersom du inte kan se dem... Du vet varken ut eller in. Kan saker finnas fast de inte syns eller känns? Kanske kan de det. Mamma och pappa säger ju det, och de är ju snälla och ger mig mat och leker med mig och allt möjligt bra. Antingen har de plötsligt blivit galna eller så är jag galen. Eller så är det verkligen så att saker kan finnas fast de inte verkar finnas. Det sistnämnda är det minst jobbiga alternativet, så förmodligen skulle jag spela med och låtsas se det där äpplet och låtsas att det var gott, och sakta men säkert suddas gränsen ut mellan fantasi och verklighet. Som tur är hamnade jag aldrig i den hemska situationen, men tusentals barn gör det varje år.

Detta är den största anledningen till att jag inte tycker religioner är värda "tolerans" eller "respekt" eller något annat positivt. Den toleransen slår mot de minsta och svagaste.