Hmm

Nu blir säkert en del upprörda men det får dom isåfall bli. Jag tycker vad jag tycker och så är det.

Var nyss och nödhämtade ett fyllsvin.


Funderat lite nu senaste halvtimmen om hur det kan bli så här för vissa.

Här kommer en teori.

Supa så man totaldäckar och / eller spyr kan man göra en gång. Då vet vederbörande förhoppningsvis var gränsen går.
Blir det två, tre eller kanske rentav fyra gånger kanske det är försvarligt.

Mer än så och man har ett problem.
Det kan vara psykiskt, eller socialt, men problem har man.
En helt frisk och välmående människa utsätter sig inte för detta. Punkt.

Personen själv vet förmodligen vad problemet är men vill eller kan inte få fram det i ord. Därav dessa självdestruktiva SOS-rop.

Människor i närheten, "släkt och vänner" kanske märker saker och ting men orkar inte göra nåt. Vem ska då ta tag i det?
Där finns ett hålrum i samhällets hjälp till familjer med problembarn.

Någon eller några borde jobba några timmar i veckan med att vara ute på stan, på fjortisfester osv och håller koll på vilka som gång på gång kommer till sin gräns och slänger sig över den.
Dom behöver nån slags hjälp. Psykolog eller kurator eller whatever.

När föräldrarna inte orkar (eller i sällsynta fall bara inte bryr sig) så måste nån annan göra det. Annars är barnen rätt körda.

Sad but true.

Byebye.