Skillnaden är hårfin... eller?
Själv tycker jag bättre om att välja än att bli tvingad faktiskt.
En del gör inte det. En stor majoritet av svenskarna föredrar faktiskt tvång! Jag tycker att det är lite konstigt. Ja, nästan lite sjukt.
Grejen är ju den att i ett liberalt samhälle står det var och en fritt att starta en kommunistisk självförsörjande by nånstans där man kan leva i sin så kallade "rättvisa" och dela på allt.
Den liberala tavlan är en stor vit duk där alla får måla vad dom vill på sin lilla yta, även socialism/nazism/kommunism eller andra tvångsbaserade ideologier.
Den socialistiska tavlan däremot är redan rödmålad från topp till botten, från höger till vänster. Innanför ramen finns ingen plats för någon liberalism.
Det är hög tid att byta ut den där gamla tavlan som hänger och ser tråkig ut. Den har hängt kvar alldeles för länge.
Förresten, man kan inte säga annat än att "staten" har gjort ett gott jobb med att få sig själv att framstå som nödvändig. Det går knappt att ens lufta tanken på ett statlöst samhälle utan att folk tänker "Anarki! Det betyder laglöst land där folk rånar och slår ihjäl varann till höger och vänster!".
And the brainwash goes on...
onsdag 24 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Vad skulle hända med de individer som behöver extra stöd och hjälp i ett liberalt samhälle? Skulle tillräckligt många av de övriga välja solidaritet framför egen bekvämlighet?
Förmodligen. Låt mig bara snabbt vända på frågan:
Vad händer med de individer som behöver extra stöd och hjälp i vårt nuvarande socialistiska samhälle? Väljer tillräckligt många av de övriga solidaritet framför egen bekvämlighet?
(Mitt svar på den frågan är: Absolut inte. Nu tar ju alltid "nån annan" (dvs den något diffusa varelsen "staten") hand om såna som har det svårt, därför känner många att dom kan strunta i det.)
Uppfattar jag det rätt om jag tolkar det som att du ser staten och det svenska folket som två skilda saker?
Jag är nämligen av den uppfattning att vi är staten. Vi väljer den som samhällskonstruktion framför andra alternativ. Och med det synsättet är det också vi som väljer att vara solidariska när staten är det. Kanske inte varje enskild individ, men majoriteten av oss.
Så vitt jag vet står det oss alla fritt att rösta liberalt och på så vis bana väg för ett mer liberalt samhälle?
Staten är ett begrepp, dessutom inte speciellt konkret. Man kan inte ta på en stat, däremot kan man peka på ett antal människor och säga "dom utgör staten". Kollade just upp hur stat definieras på wikipedia och den köper jag rätt av.
"Stat är en uppsättning institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett eller flera länder, och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet område."
Vi i det svenska folket (varför man nu måste skilja folk åt på geografisk basis) är enligt mig ett samhälle. "Ett samhälle är en grupp av människor som förenas av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet över tid."
När det gäller väljandet så är det ju faktiskt så att nästan hälften (t.ex. du och en hel bunt andra) är ganska missnöjda med vilka som "styr landet". Du kan ju t.ex. inte säga att du valt att ha Reinfeldt som statsminister, eller? Det är jag och några till som såg till att det blev så och sen tvingade vi er andra att rätta er efter det.
Det står var och en fritt att rösta liberalt men i realiteten tror jag inte att det på åtminstone hundra år kommer bli ett riktigt liberalt Sverige. Den dagen kommer det dock att finnas både liberala, socialistiska, nazistiska och många andra sorters mindre samhällen i samhället så att säga. Dessa får sen samarbeta med varandra eller låta bli, helt frivilligt.
Men fungerar det, i dina ögon, att helt och hållet separera de båda begreppen (stat och samhälle)? Oavsett definition kommer vi inte ifrån att de institutioner som staten består av är ett mänskligt fenomen. Och människorna, det är ju vi. Man kan bolla med begrepp och ord bäst man vill, but it still comes down to this. I slutänden.
Jag är definitivt inte nöjd med valet av vår regering, nej. Men det innebär inte att jag inte är nöjd med sättet den valts på. Majoriteten önskade tydligen en borgerlig regering, och nu har vi en sådan. Nästa år är det val igen och jag kommer att rösta på det alternativ jag finner lämpligt. Igen.
Om jag däremot inte hade varit nöjd med hur vi har möjlighet att göra våra val, dvs den typ av demokrati vi har, så hade jag också röstat på ett annat vis. Då hade jag röstat liberalt. Men det säger ju sig självt.
Och angående ditt sista stycke; låt säga att det uppstår en konflikt mellan ett nazistiskt och ett socialistiskt samhälle i samhället, på vems bord hamnar det då att gripa in? För nu är det ju inte riktigt så enkelt att folk i allmänhet antingen kommer överens och allt är frid och fröjd, eller så lämnar de varandra ifred..
Det kommer förstås att finnas nån form av konfliktlösande organisationer i det statlösa samhället. Uppenbarligen finns en efterfrågan.
Hur det kommer fungera är omöjligt att säga så här många år innan vi eventuellt är där.
Det kanske inte fungerar alls, men det är ju svårt att avgöra utan att testa. =)
Skulle sådana organisationer besitta någon typ av auktoritet? I det liberala samhället kan man ju inte smälla någon på fingrarna för att denne bryter mot gemensamma normer som inte finns. Så lösningen på konflikten skulle bli beroende av de inblandande parternas vilja att mötas. Känns som att det blir till att hålla både tummar och tår när (om) vi kommer dit.
Någon typ av auktoritet ja, eftersom alla såna organisationer måste samarbeta för att kunna fungera. Eftersom man måste vara medlem i en sådan för att ha någon chans att få upprättelse t.ex. vid kontraktsbrott så kommer alla medborgare att vilja vara medlemmar. På så vis kan dom "smälla folk på fingrarna" som ingår avtal om något utan att uppfylla sin del.
Alla medborgare kommer att vilja vara medlemmar.. Så praktiskt, det fria valet. Ständigt det där vackra, fria valet. Det låter väldigt utopiskt.
Jag undrar varför vi inte redan har ett liberalt samhälle om det nu är så vi vill ha det? Om vi inte är intresserade av social trygghet i form av välfärdstjänster som vi finansierar med hjälp av skatter, varför röstar vi då inte mer liberalt? Det räcker ju med att moderaterna modifierar arbetslöshets- och sjukförsäkringarna (till det sämre) för att folk ska känna sig otrygga och opinionen svänger i och med det. Med det i bakhuvudet, hur ser framtiden ut för liberalismen?
Inte svårt att svara på. Varför vi inte har ett liberalt samhälle är för att bakåtsträvarna, trygghetsnarkomanerna, framtidsfruktarna just nu är fler än framtidslängtarna och entreprenörerna. Framförallt mer högljudda.
En del har inget emot att jobba knappt halva dagen åt sig själv och resten av dagen för att skänka pengarna till den diffusa "staten" som sen nån gång eventuellt kanske kommer att ge tillbaks en liten del av det i form av "gratis" sjukvård och liknande. Det är inte konstigt att folk känner sig otrygga när det är så svårt att starta företag eller få jobb. Vänstersidan vill att det ska vara svårt att få sparken (även om man är ineffektiv på det man gör) och minst lika svårt att få ett nytt. Vi mer högerut tycker att det ska vara LÄTT att sparka den som inte passar och lätt för henne/honom att få ett nytt jobb där hon/han passar bättre.
Framtiden för liberalismen ser tyvärr inte jätteljus ut. Vi kommer få leva under förtryckets piska och bli bestulna på halva lönen många år framöver.
TACK!
Nu pratar du om de individer som är arbetsföra, om jag tolkar det rätt. De som av någon anledning inte är det, hur kommer deras trygghet att skapas?
Det kommer alltid att finnas "svaga" individer i samhället. Enligt mig (samt troligtvis majoriteten av Sveriges befolkning, med tanke på att vi har ett någorlunda fungerande socialt skyddsnät i jämförelse med många andra länder) är det enda moraliskt försvarbara att ta hand om dessa individer. Ni till höger, däremot, har inte särskilt mycket till övers för dem som inte klarar sig själva.
Framtiden för liberalismen ser inte särskilt ljus ut tack vare att tillräckligt många av oss föredrar solidaritet framför egen (ekonomisk) vinning.
Skicka en kommentar