Tänk om....

...den enda maten som fanns tillgänglig var mackor som delades ut i små kiosker runt om i städerna och byarna. Mackor som betalades med skattepengar och vars kostnad (för "staten" alltså, vi behövde så klart inte betala för mackorna - de var gratis..!) låg på runt 50-60kr styck. De flesta var helt ok, en del rent av riktigt goda och en del torra eller mögliga.

Jag slår vad om att en del i det läget skulle fråga sig om det inte skulle kunna funka med privatisering av matförsörjningen, och att minst lika många skulle reagera med ilska och förskräckelse på ett sånt förslag. "Hur ska då fattiga människor kunna få mat!?" borde vara standardsvaret. Eventuellt utblandat med ett och annat "tänk på barnen!"


Det verkar vara en del av människans natur att vilja rationalisera och intala sig själv att situationen som den är "just nu" (status quo) är det bästa. Att förändringar är farligt, eller åtminstone inte önskvärt. Förmodligen var det ganska bra att ha en sån inneboende känsla på den tiden när en stor förändring ofta var förenat med livsfara, t.ex. att flytta från den trygga boplatsen i jakt på ett bättre ställe med större tillgång till mat.

Nu är den mest ett hinder.

Släpp sargen och ge dig ut på den hala isen. Tänk "hur skulle jag lösa det här om det nuvarande alternativet inte fanns".

Det är så världen går framåt.