Sagan om en pinsam föreställning

Det var en gång två pojkar som var 7 år. Tyvärr bodde dom i kroppar som tillhörde 45-åringar. Låt oss kalla dom Magnus och Hasse.
En tisdagskväll i slutet av Juli kände sig Magnus och Hasse väldigt sugna på öl. Magnus' och Hasses döttrar, 15 och 18 år gamla - låt oss kalla dom Lisa och Malin - var praktiskt nog inne i den stora staden. Hasse ringde till Malin och bad henne vara så vänlig att köpa en platta öl eller två på finfina affären Ica Alen.
- Javisst, svarade Malin glatt, ty nu skulle här köpas öl för glatta livet.

Glada i hågen gav sig Malin och Lisa in på affären och bar med sig en varsin platta öl, lade dessa på kassabandet och Malin gick fram och skulle betala.
Kassörskan anade dock oråd och utnyttjade sin fulla rätt att be om legitimation på flickorna som såg så unga ut. Malin som skulle betala hade sitt körkort i högsta hugg, men för Lisa var det värre. Hon var ju trots allt bara femton år.
-Tyvärr, sade kassörskan till Malin, jag kan inte låta dig köpa all den här ölen då jag misstänker att den kommer drickas även av unga fröken Lisa.
Självklart hade kassörskan rätt i att stoppa detta köp då det är hon och ingen annan som bestämmer vem som ska få köpa vad.
Malin och Lisa gick mycket besvikna ut och ringde till sina fäder.
-Nu får det vara nog! röt de båda och slog sina nävar i bordet. Så här ska inte unga damer behandlas!
Illa kvickt tog de sig in till stora staden och gick in på Ica Alen för att verkligen läsa lusen av den nedriga kassörskan som hade den stora fräckheten att göra sitt jobb! De gormade och skrek om skandal och om lagböcker som stod på deras sida. Tyvärr ledde inte detta gormande till annat än att de fullkomligt skämde ut sig själva inför de ca 10 personerna som stod i kö och fick lunka därifrån utan att egentligen ha vunnit något.

De hade aldrig varit nöjdare med sig själva!
-Där sade vi allt några sanningens ord, tänkte de för sig själva och log mot varandra.
Tänk vad alla tittade beundrande på oss.

Ty i sitt sinnessvaga tillstånd (som rådde sedan födseln) kunde Hasse och Magnus inte se skillnad på beundran och avsmak.

Slut.



Ja som ni ser mina damer och herrar fick jag bevittna något mycket intressant nyss när jag var och handlade.
Det jag såg var alltså slutfasen av historien och där nämndes även en hel del av händelseförloppet innan så jag tror min historia stämmer ganska bra.

Ganska sorgligt att se och höra, men mest upprörande. Jag stod där skakande av adrenalin och ville inget annat än att vända mig om till kassakön bakom där "Magnus" stod och knocka idioten rakt av, men återigen höll jag mina önskningar i ett järngrepp.
Bra för mitt ännu tomma belastningsregister, men sämre för mitt självförtroende. Jag är fortfarande en av dom som bara står där. Som låter såna som "Hasse" och "Magnus" förstöra kvällen för en stackars kassörska som bara sköter sitt jobb och även förstöra nån timme för alla oss andra som bevittnade idiotin.
Mest förstörde dom dock för sig själva. Nästa gång jag ser någon av dom, framförallt "Hasse" som jag såg mest av, så kommer jag att med en svartaste svarta dödskall blick frysa deras inre till is och hoppas dom känner igen mig från den där julikvällen och försöka dra fram en liten liten känsla av skam. Om dom nu är kapabla att känna nåt sånt.

Jag vill inte vara en av dom som tyst ser på.
Jag vill heller inte vara en som ligger på sjukhus eller (hellre) sitter i en häktescell.

Än så länge är jag det översta.

Jag kan hamna mitt emellan, genom att t.ex. "spöa upp" en rånare/väskryckare/inbrottstjuv.
S.k. "envarsgripande". Tja, jag får ju isåfall egentligen bara stoppa och hålla fast tills polisen kommer men stoppandet kanske råkar ske lite bryskt och så kanske jag råkar landa olyckligt på banditen så att han får ont nånstans, det kan ju inte jag rå för.....
Frågan är om man hinner tänka ut nåt så våldsamt härligt i stridens hetta. Tveksamt.


Undrar om det här är mitt längsta inlägg hittills?