Så sent som för ungefär ett år sedan var jag helt positiv till dödsstraff. Dels av "samhällsekonomiska" orsaker och dels p.g.a. "öga för öga"-tanken.
Att det vore "billigare" för "samhället" att avrätta någon än att förvara henne eller honom i ett fängelse är förmodligen ett faktum, men för att det argumentet ska gälla krävs att "samhället" betalar för kalaset. Min drömvärld involverar inte längre något "samhälle" som betalar saker och ting.
Vad gäller öga-för-öga så tycker jag att ett direkt dödsstraff, t.ex. om jag hugger ihjäl någon som jag ertappar med att försöka (och kanske lyckas) mörda någon annan. Sen är förstås frågan hur lång tid efter brottet som ett dödsstraff är acceptabelt. Ett grundkrav för mig är i alla fall att den som utför dödsstraffet måste vara direkt drabbad. Antingen som offer eller som anhörig (vid mord).
Att gärningsmannen dör är trots allt en väldigt klen tröst i längden. Då är det förmodligen betydligt mer givande att t.ex. få en viss summa pengar varje månad under en viss tid eller resten av livet, beroende på hur allvarligt brottet anses vara, som man t.ex. kan använda till härliga resor eller nåt annat som lyser upp tillvaron.
Dödsttraff
Då: Bra!
Nu: Absolut inte i statlig regi, möjligen annars.
måndag 21 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och vilket ar ditt etiska resonemang bakom slutsatsen?
Det bygger på varje människas absoluta rätt till ägande av sig själv. Till den rätten följer automatiskt en rätt att försvara sig själv. Visst kan man sen diskutera hur mycket våld "nöden kräver". Att skjuta eller hugga en kniv i någon som har tydligt uppsåt att allvarligt skada eller döda en själv kan ändå knappast kallas överdrivet.
Självförsvar kan även delegeras till någon annan, antingen rakt ut (skrika "Hjälp!!", eller genom att ringa polisen) eller underförstått (person X blir nedbrottad av någon i en mörk gränd och ser inte ut att gilla det).
Sen tycker jag även att man genom att begå en grov kränkning av någon (mord, våldtäkt, misshandel som leder till invaliditet t.ex.) i viss mån inte längre förtjänar samma rättigheter som en oskyldig person. T.ex. på det sätt att en indirekt drabbad person, t.ex. mordoffrets närmsta familj kan ha rätt att "hämnas" om de skulle vilja. Men nu vet jag att jag går ut på tunn is... Det är svårt med diffusa gränser.
Men om vi tar fallet med "Arbogamorden" och den s.k. "Tyskan". Om barnens mamma inte hade slagits medvetslös utan istället följt efter "Tyskan" och satt en tegelsten i skallen på henne någonstans längs Arbogas gator så tycker jag inte att hon hade gjort något omoraliskt alls. Om hon däremot nu 2 år senare skulle ta sig in på fängelset och ha ihjäl henne är det en annan sak. Hur det skulle vara en månad efter morden är jag kluven till...
Skicka en kommentar